Skratta eller gråta?

Ja, inte vet jag. Jag sa till Samira igår att det var lite svårt att sova ett par nätter eftersom de nya grannarna har en annorlunda dygnsrytm minst sagt. En natt monterade mannen en hammock på balkongen som är ungefär 3 meter från vårt och Milos sovrum. Ett par nätter senare var han och nån mer ute på balkongen och pratade högt och tydligt samtidigt som de gjorde rent grillen. Detta var mitt i veckan och klockan var runt 24. Samira undrade varför jag inte ringde polisen. Polisen?! "Det är väl bättre att prata med dom först. De kanske inte fattar hur tydligt det hörs in hit" sa jag. "Nej, du kan inte prata med dom, de är farliga" sa hon. Jag fattade ingenting. En helt vanlig barnfamilj som verkar jättetrevliga och hälsar glatt så fort vi ses. Och vad jag vet så har hon nog inte ens hälsat på dom själv. När jag undrade hur hon kunde tro att de var farliga så kom det fram att det är ju självklart då de är svarta. Allvarligt talat!? Händer detta verkligen? Jag lever i ett hushåll där man på fullt allvar tror att om jag skulle be grannen vara lite tystare så kommer han att ta hit alla sina kriminella vänner och de kommer att förstöra huset på något sätt. Som sagt; ska man skratta eller gråta åt okunnigheten och fördomarna?