Enorm lättnad

Och nu pratar jag inte om känslan av att få åka hem igen utan om en böld. Har haft ont mellan skinkorna ett par dagar och igår kunde jag knappt sitta eller gå. Under natten gjorde det så ont att jag faktiskt ville dö. Ville inte väcka någon och be om skjuts mitt i natten utan försökte härda ut. Och funderade på hur dyrt det skulle bli dessutom eftersom vi inte har hälsokort. Men till slut tuppade jag av och döm om min förvåning när jag vaknade smärtfri! Den sprack av sig själv medans jag sov. Jag nästan dansade ur sängen! Tänk att en sån liten sak kan få en människa helt på fall.
Idag ska vi åka och köpa kartonger till flytten. Jag har redan letat upp en transportfirma som vi ska skicka grejerna med. Känns så underbart att veta att jag är nära att få träffa alla människor som jag saknat så mycket här.
Enda smolket i bägaren är Pensès tårar. Hon är helt förtvivlad. Givetvis är hon glad över att jag kommer härifrån och att jag kommer att må mycket bättre, men att skiljas från Said igen är så tungt för henne.
Vi har pratat lite löst om att kanske försöka ses i Libanon nästan gång. Jag skulle älska att se landet och hon vill väldigt gärna hälsa på sin familj där. Hon har flera systrar kvar där. Vi får se vad som händer.