Kartonghämtning idag

Vid 13 kommer de och hämtar våra grejer. Det känns jobbigt och skönt. Tycker inte alls om att mina grejer är ute på vift, men det känns verkligen att vi ska flytta tillbaka när de hämtas. Ibland kan jag knappt tro att det är sant!! Jag ångrar verkligen inte att vi gav det här en chans även om det blev som det blev. Hade vi inte tagit steget, så hade vi funderat resten av livet på hur det kunde ha varit om vi hade gjort det. Nu vet vi och vi har gjort vårat bästa för att det skulle funka och det känns bra. Jag har dessutom lärt mig en massa om mig själv och Said.

Förutom Pensé och Baha så kommer jag nog att sakna den härliga mixen av människor mest. Alla vackert sariklädda indiskor. Sihkerna i kurta och stor turban. Alla svarta med sina fantastiskt fantasifulla flätningar. Här i Brampton är en sån som jag verkligen i minoritet med mitt bleka skinn och mina blå ögon.

Jag kommer även att sakna det vänliga bemötandet man får i princip över allt. I butiker, på gatan och av grannar. Jag har ju alltid pratat med folk på busshållsplatser och så i Sverige, men där ses det som lite konstigt att prata med främlingar. Här har det kommit fram främlingar och gett mig glada tillrop och komplimanger minst en gång i veckan. Den senaste tiden så har det mest varit tatueringen som jag har fått en massa positiva reaktioner på. Och det känns kul då jag verkligen gillar den själv. Och ingen i den närmaste familjen har kommenterat den!!! Förutom att Samira ifrågasatte vad det kostade. Tyckte väl att vi la våra pengar på helt fel saker:) Men så länge det inte är hennes pengar vi spenderar, så är det väl vår ensak?